Då ska jag försöka knåpa ihop en förlossning berättelse, fick min förlossnings journal av min bm idag när vi var där, allt såg fint fint ut där nere:P:P Har svidit en hel del men enda anledningen hon kunde komma på till det var att jag måste reagera på bindor, har ju inte använt det på 10 årJ

Jag har fortfarande väldigt många minnesluckor från förslossningen men ska försöka sammanfatta så gott jag kan och med hjälp av förlossningsjournalen!

Allt började måndagen den 28 då jag fick ett ryck att försöka en sista gång få igång förlossningen, klöpp gräsmattan på morgonen, sen pratade jag med svärmor och hon tipsade om att springa i trappor och stå på orbin, men hon tyckte jag skulle vänta tills dagen efter då hon skulle bort på tisdagen:P:P, självklart kunde hon skjutsa in mig bara hon var hemma, och just den dagen var jossan borta också:P

Tro ni jag väntade, nej jag satte igång direkt och städade sen ställde jag mig på orbitreken tills svetten rann, sen vart det promenad med lottis. När jag kom hem från promenaden och satte mig ner för att äta började jag känna en lätt smärta i magen, ryggen, det var lite annorlunda mot förvärkarna, klockan var nu nånstans mellan 17-18. Tänkte att det är väl bara förvärkar som driver med mig. Men denna smärta kom och gick men tänkte inte så överdrivet mycket på de eftersom det inte gjorde så ont, var mest obehagligt, men hoppades det gjorde man ju såklart:P:P

Har för mig at jag la mig rätt tidigt för jag var så slut, men det gick inte att sova, smärtan kom tätare och gjorde mer ont, till slut ringde jag älskling och sa att det kanske var på gång nu, vi kom fram till att jag skulle ringa förlossningen och höra vad de tycker. Enligt journalen ringde jag första gången 00,15. De frågade hur tätt värkarna kom och jag visste ju inte helt så jag sa ungefär med 5 min mellanrum. De sa att jag skulle försöka sova och komma in när det var 3 min emellan. Okej tyckte jag, ringde älskling och sen började jag klocka värkarna på nån sida, tyckte det var svårt att veta exakt när de slutade och började men fick en frekvens på allt ifrån 1 min emellan till 5 min emellan. Började bli orolig så jag ringde förlossningen igen , klockan var då 02,00 och sa att jag vill gärna komma in på en koll för jag kommer aldrig kunna sova så orolig som jag var, de sa att jag fick det men skulle vara beredd på att få åka hem igen. Ringde sen och väckte svärmor som också tyckte att det var bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite. Ringde älskling också och sa att vi skulle ringa så fort vi vet nåt och att han skulle försöka sova.

Sen sprang jag mest och yrade här hemma, slängde ur massa saker ur bb väskan eftersom jag tyckte det skulle va onödigt att bubba med massa om jag ändå skulle få åka hem.  Svärmor kom strax innan 03 och vi begav oss mot västerås. Vi satt och pratade i bilen och jag kände att värkarna bara gjorde ondare och ondare. Som vår bm sagt att när det börjat kan man prata så länge man inte har en värk för när en värk kommer blir man aldelles tyst, det stämde:P:P

Det kändes fortfarande väldigt väldigt overkligt och jag trodde fortfarande att vi skulle få pka hem igen även fast jag hade en tanke ändå i bakhuvudet att vi inte skulle få det ändå:P:P

Vi yrade runt i Västerås där på natten innan vi hittade till sjukhuset. Väl framme fick vi gå in i ett undersökningrum. De satte på en sån dr grej runt magen och jag fick ligga med den ett tag, skade som ett asplöv av nån anledning, de frågade om jag var rädd eller frös, men jag visste inte varför jag skakade, var nog räddare än jag ville erkänna. Det var iallfall ruggigt skönt att se bebisen hjärljud på skärmen. Fick nästan panik där ett tag av att bara ligga, ont hade jag också.  Efter en stund skulle hon känna om jag öppnat mig, undersökningen gjorde ganska så ont, la märke till att hennes hans var aldelles blodig, jag hade då öppnat mig 3 cm, jippi nu slapp jag åka hem:P:P Fick ligga kvar en stund har jag för mig innanjag fick ett rum. Fick rum nr 4.

Rummet såg inte alls ut som jag föreställt mig, såg inte så stelt ut som jag trott och sängen stod inte som jag trott, som den gör på filmer:P Den stod snett utåt mot rummet när vi kom in:P:P Ville bada men någon annan badade just då så jag fick vänta. Hade ganska jobbiga värkar och spände mig och skadae igenom dem, svärmor och bm fick hela tiden uppmana mig att andas och försöka slappna av genom värkarna. Det står att jag började bada kl 05,05. Spolade vatten på magen och jag och svärmor  pratadeJ Hade ondare då och visste inte riktig hur jag skulle ligga i badet, kunde inte vara still. Enligt journalen slutade jag bada 06,47 och det kan inte stämma, kan inte ha badat mer än 30 min, när jag låg i badet lyssnade de på bebisen med en doppler man kunde ha under vattnet.

Sen vankade vi lite och smärtan kändes mer och mer, vi hade då innan pratat med älslking som varit så dum och lämnat bilen på jobbet och var tvungen att vänta med att åka till kl 07,00 då han kunde åka och hämta bilen med kollegan, men vi sa att han behövde inte skynda sig, bara han tog det lugnt och kom dit välbehållen var ni nöjda:)

I jounralen står det kl 07,00 att patienten har det jobbigt, täta sammandragningar, är då öppen 4 cm, det går segt!! Vart då erbjuden morfin och tackade gladeligen ja, kom ihåg hur skönt det var då jag låg i falun för njurbäckens infektion. Fick morfin av en bm som jag inte gillade så mycket. Kände ruset direkt, vart tung i huvudet och mådde allmänt bra. All smärta försvann typ och jag kände nästan ingenting. Berättade det för bm som jag inte gillade och hon sa att då kanske jag får åka hem om det avtar, det kan tydligen hända när man får morfon, kände mig då grundlurad på nåt sätt, hade aldrig tagit det om jag vetat att det kunde avta. De ville att jag skulle vila några timmar och se vad som händer. Älskling kom äntligen kl 08 och böt av svärmor, som verkligen var ett stort stöd för mig:)

Sen efter några timmar började värkarna komma igen, jippi igen:P:P 11,50 står det bestämt:P 11,51 tar samma bm som sa att jag nog skulle få pka hem hål på fosterhinnan så vattnet gick.

Klart fostervatten avgår står det.

Därefter stegrade smärtan, fick mer och mer panik, skakade och yrade mest, började spy också, och varje gång jag spydde så forsade det ut fostervatten, lite förnedrande att de fick blyta "blöja" på mig, liksom inte nog förnedrade att man skulle ha blöja sen skulle folk byta den på en också:P Kom så mycket fostervatten att hela blöjan fylldes och det vart aldelles blött i sängen:P

12,17 hade jag riktigt ont och visste inte vart jag skulle ta vägen, testade att duscha, spydde rätt ut i duschen, som tur var spydde jag bara vatten, stackars älskling:P Hade så ont i duschen att jag bara skrek när värkarna kom, hade då total panik, ville bara krypa på väggarna, ingenting hjälpte då. Älskling jgprde allt för att hjälpa mig och det hjälpte lite att klänga mig fast vid han när en värk kom, höll han så hårt så hårt.

 13,21 står det att jag har det jobbigt och vill ha EDA, (skriker efter det:P) och att bm är upptagen och att någon sätter dropp och tar nåt bastest. Kommer ihåg paniken jag kände då när de sa att de ksulle göra massa inna jag skulle få EDA och paniken över att jag visste att det skulle ta 20-30 min innan den började värka. Här har jag nog mest minnesluckor, grinade, spydde, skakade, skrek och var helt apatisk om vartannat. Var öppen 7 cm då kom jag ihåg att de sa. Älskling fick ibland hålla i mig och nästan ruska om mig så jag skulle förstå att jag skulle andas. Det var ett jäkla tjat vet jag om andningen, att jag skulle andas genom värkarna och inte spänna mig men jag lyssnade knappt utan var helt i min egen värld, har nog aldrig tyckt så synd om mig själv, ville bara dö då, allt kändes hopplöst.  Var nog riktigt otrevlig också kan jag tänka mig. Sen när doktorn kom och skulle lägga edan var jag tvungen att ligga på sidan och ligga helt still, ganbska så svårt kan jag säga. Vart helt tokig när han lagt edan och de inte hittade nån ”tejp” som passade, ville bara skrika rätt ut att de skulle leta på den jävla tejpen så jag fick röra mig och sprattla, för sprattla det gjorde jag super mycket också när jag fick panik spom värst. Svårt att tänka tillbaka till att man hade så ont, men vet att jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Kände att jag var super kissnödig och bajsnödig, tjatade och yrde om att jag måste på toa, var helt förtvivlad att jag inte fick gå på toa, jag bara tjatade på om det och till slut tappade de mig på urin genom en katater, hade bara 50 ml i blåsan. Sen lugnade smärtan ner sig allt mer, kände mest ett tryck neråt när man såg på skärmen att en värk kom, det var riktigt obehagligt. Öppnade mig super fort sen, från 7 cm till 10 på mindre än en timme. Men sammandragningarna var för korta så jag fick vänta.

Det jag stör mig på efteråt och som min bm också la märke till är att de hade inte kopplat in värkstimulerande dropp som jag trott från att de la edan, det gjorde de 16,37 då det aldrig hände nåt mer, så jag och pinades och fick hålla emot den tryckande känslan i för många timmar. Hade innan tackat nej till lustgas men nu gjorde det ont igen så jag testade men gav upp direkt, tyckte inte det gav mig nåt. Det står i journalen att jag får krystvärkar 17,40 men jag anser att jag hade haft samma onda länge redan då. En doktor kom in då, de försökte att inte visa sin oro för mig men tösen hjärtljud skönk mycket när jag fick en värk, min bm tror att hon vart tagen av att det gick så fort från 4cm till att jag var öppen som hon tyckte det var jobbigt inne i magen. Såg på skärmen att hjärtljuden skönt, men var inte så super orolig eftersom de hade berättat att det kunde hända. Doktorn som var med var ung och frän, tysk eller nåt, förstod knappt vad han sa, han var helt cool lugn och man såg att alla bm och övrig personal såg upp till honom.

De sa att jag skulle få börja krysta, jaha tänkte jag, visst det kan jag göra typ. De stoppade upp fingrara där nere och visade vart jag skulle trycka på. Först åkte älskling ut då för jag ville inte att han skulle se mig skita på mig för jag kände att det kommer jag göra hihi:P:P De överatalade mig att det var fullt normalt  att det kunde komma lite avföring och att han skulle få vara med, jag gick till slut med på att han skulle få stå bakom mig så han inte skulle se. Började krysta på, men vågade inte trycka på fullt, men gissa om det var skönt, det gjorde inge ont utan var bara skönt att trycka på. De sa åt mig att jag fick inte hålla emot och till slut sket jag fullständigt i om jag sket eller inte. Men det var inge svårt att krysta nån gång, de var som en befrielse mest. Det kändes typ som när man är förstoppad och ska ta i fast man håller i den känslan lite längre:PSåg att de vart oroliga och sneglade på skärmen och började pratade om en sugklocka. Vart själv orolig men litade fullt på dem. 
Fick testa att krysta igen, men tydligen hade hon fastnat så de var tvungen att klippa upp mig och sätta dit en kiwi, en slags sugklocka, en mindre tror jag.
Doktorn stod mest bredvid och dirigerade till personalen. Det var en trygghet att ha han där samtidgt som jag vat orolig av at han var där, för jag förstod att han var där för att de var oroliga. Mot slutet var det svårt att känna när en värk kom och ja fick bara krysta på värkarna, låg och kände efter och vart frustrerade när jag inte kände fullt ut. Samtidigt som jag krystade drog de i ”slangen” till sugklockan och tjena vad ont det gjorde när jag kände bebisen långt ner, skrek som bara den men nästa värk så kom hon ut, och som alla säger all smärta i världen försvann samma sekund:)

Hon började skrika direkt och vilken lättnad jag kände då:) Allt var så overkligt då, det var som en dröm, helt sjuk känsla, jag kommer ihåg att jag tjatade om att de skulle kolla så det verkligen var en tjej och sekunderna innan de sa det kändes som timmar:)

Tösen var alldeles blå och där sugklockan suttit var det som ett horn ut, en stor böld typ, och blod över hela henne:) Fick upp henne på brösten och jag kunde inte förstå att det var sant, att det var min dotter, i smyg så nöp jag mig själv flera gånger för att se om det var en dröm, låg och tänkte att hoppas hoppas hoppas inte det är en drömJJ

I journalen står det att de satte sugklockan kl 18,12 och 18,19 framfördes det en flicka. Fick sedan krysta ut moderkakan, eller krysta och krysta, tog i lite så kom den ut:P:P  Sen medans jag låg och mös och tittade på vår underbara dotter sydde först doktorn ihop mig där nere där de klippt sen tog bm över, de höll på i en timme:P

Sen fick vi vara ensamma med isabelle:) Vi bara tittade på henne, hon var det vackraate jag skådat och jag kunde inte slita blicken ifrån henne, men var samtidigt livrädd att hålla henne, var rädd att tappa henne. Man vart aldelles varm inombord, svårt att förklara känslan, som att bli blixt förälskad:)

Sen kom de in med brickan men jag var inte speciellt hungrig, ville inte engagera  mig i nånting annat än min dotter, det var som att inget annat existerade just då, mat vad var det när jag låg där med min aldelles perfekta dotter:)

När vi låg där och mös i sängen så upptäckte vi att det var jätte blodigt på hennes mössa, fick panik och älskling försökte lugna mig med att det var säkert från mig , från förlossningen, men det kom från henne, paniken jag kände i kroppen då går inte att förklara. En bm kom dit och de kollade var det var och kom fram till att det blivit ett sår när elektroden lossnat och de skulle få dit den igen, de satte plåster och fördäkrade mig om att det var ingen fara, ny mössa fick hon också så jag skulle slippa se blodet. Var uppe på benen direkt sen och gick på toa. Sen bar det av till bb. Tänkte jag skulle skriva om bb tiden också nån dag men nu har jag typ skrik kramp och känner abstinens efter isabelle, fastän hon ligger här bredvid mig, men jag vill bara pussa på henne:)

Fick veta idag att de på förlossningen trodde de var allvarligare än det var och de var mycket mer oroiga än de visat för mig när hjärtljuden skönk, de hade trott att hon skulle vara dålig och tagen när hon kom ut men hon var helt perfekt och mådde toppen, och ibland kunde det bli så när det går fort att bäbisarna visar dålighets tecken och luras lite fastän de egentligen mår bra, och jag är väldigt tacksam idag att de inte berättade för mig då hur det egentligen var, då hade jag haft panik, är så fruktansvärt tacksam över att det gick bra:)

Nån som orkat läsa hela historien:P:P Som sagt är dne säkert osammanhängande men jag har försökt så gott jag kan, hoppas jag inte avskräckt någon:P:P Det sjuka är att även fast jag kommer ihåg att jag hade så ont att jag bara ville dö så är smärtan helt bortglömd, jag kan inte föreställa mig idag att jag haft så ont som jag hade då, det är jag glad för:) Jag kom ihåg att jag var stöddig innan och inge rädd för smärtan, hahah det fick jag äta upp, det var tusen gånger värre än jag nånsin kunnat föreställt mig, men allt var värt det tusen miljarder gånger om:) eftersom ut kom vår dotter, vår alldeles egna lilla dotter, som vi älskar högre än allt annat<3<3<3 Och som förgyller hela vårt liv:)

 skrev detta först i word och såg att där jag skrivit en smilegubbe så har det blivit ett ellet två J istället ifall ni undrar varför det ser knasigt ut på vissa ställen:)



Höll mig så hårt över ansiktet när jag fick ont att jag hade som ett blåmärke under ögat dagen efter:P

 EDA´n



 Moderkakan:PP: inget för känsliga:P:P

 Kärlek vid första ögonkastet:)

Stolt och trött pappa:)

 Mitt hjärta:):)

 Skruttis vikt:)

 

Då vet ni hur det gick till när mitt allt kom till världen, lyckligaste dagen i hela mitt liv:):)